Att möta ångesten i en resväska
Det har pågått så länge att jag inte ifrågasätter längre. Det bara är. Jag har accepterat det. Så som vi gör med våra liktornar och krokigheter. Jag minns en tid när jag inte accepterade det. Då hade jag olika förklaringsmodeller som kanske stämde. Eller inte. Min pack-panik har funnits med mig i mer än halva mitt liv. Och kanske var det så för 20 år sedan att den var sprungen ur sorg och oro kring vad jag reste från, och till. Men så är det faktiskt inte längre. Det är varken grant eller sant att gömma mig bakom det. Så, jag har alltså med åren accepterat det. Utan analys. Utan minsta ansats till åtgärd. Det är. Precis som formen på mina knän.
Min senaste pack-ångest inföll precis innan påsk. Vi skulle åka till Lund till vår extended family och fira äggens och lammens högtid. Mysigt ju! Ingenting överhuvudtaget som skaver i det. Inga konflikter. Inga tosiga förväntningar. Inga svek. Men ändock, paniken sprider sig i min kropp. Inte så mycket när jag packar barnen grejer. Det går ganska geschwint. Men den kommer krypande redan då. För jag vet ju vad som väntar. Snart är det min tur. Min väska. Min packning.
Booom. Jag får handsvett (även nu när jag skriver om det blir det otrivsamt kladdigt på mina händer) och förmodligen även svett på övriga kroppen. Min annars ganska välfungerande hjärna lägger ner. Område för område. Snart är det bara de allra mest basala funktionerna som är igång. Andning. Viss rörelseförmåga. Blinkningar. Eventuell överaktivitet med just blinkningarna faktiskt.
En vän ringer. Jag hinner egentligen inte alls svara eftersom jag inte lyckats komma framåt alls under lång tid. Jag har i själva verket gått från Gott om tid! till Alla kommer att få vänta på mig i bilen fast Frank skolkar sista lektionen. Men, jag svarar ändå. För all distraktion är i detta läge bra distraktion. Och banne mig om det inte var jack-pot! Min vän behövde hjälp. Var lite bekymrad rentav. Vi vred och vände på olika scenarios och pratade fram och tillbaka. Jag nämnde kort att jag befann mig i trångmål, angående påsk-packningen. Men det var så att säga inte vårt största problem. Och tänka sig vad som hände. Under samtalets gång fick jag en utomkroppslig upplevelse. Jag såg hur jag flängde fram och tillbaka med galgar och högar, försökte passa ihop och lägga tillbaka. Jag blev nästan chockad när det gick upp för mig hur vanvettigt olikt mig själv jag betedde mig. Ingen struktur. Ingen logik. Ingn förmåga till beslut. Bara ett stort velande fram och tillbaka. Fram och tillbaka gång efter annan.
Så plötsligen går det upp för mig vad det är jag håller på med. Jag ska i denna mycket ångestfyllda och nu tidspressade situation återuppfinna mig själv. Jag ska förbättras och utvecklas till en alldeles ny nivå av människa, såhär en kvart innan avfärd. Det ska matchas scarves med pumps på nyansnivå. Det ska fram med helt nya kombinationer av plagg från min garderob. Det plockas ner läderkjolar och blusar och blåsor som jag oftast inte ens lyckas använda på sommaren. Allt detta ska ske inför ett lågmält och högst familjärt påskfirande med nära och kära.
Ett självkonstruerat stålbad. Ett stålbad som jag alltså utsätter mig för, varje gång en väska ska packas med mer än dator och pennfodral. Det är bonkers.
Nu, två veckor senare är jag fortfarande uppfylld av min stora insikt! Jag känner mig vis. En svart pusselbit av min person har plötsligt fått färg och form. Var den ska ligga har jag ingen som helst aning om.